För snart ett år sen hamnade jag på sjukhus... den 23 februari 2007Blev sängliggande i 10,5 vecka...mina två fösta graviditeter hade inte slutat lyckligt så det här var vår chans, så jag blev inlagd, ihopp sydd och sängliggande.Och då menar jag sängliggande, på 9 veckor var jag aldrig i sittande ställning ens...Så här i efterhand...förstår jag inte hur jag klarade det!Men det gick...och jag fick en härlig belöning.En son!
När jag tänker tillbaka på den tiden
Tiden av oro och att slitas mellan hopp och förtvivlan........så minns jag ändå mest de underbara människorna runt om mig då.
Min underbara sambo..utan han skulle det aldrig gått, älskar han så. Mina älskade familjemedlemmar som servade mig och hälsade på ,skickade brev och ringde.
Mina goa vänner som åkte många mil för att sitta med mig några timmar ibland.
Och underbar personal!!
Jag målade liggande för att hålla tankarna borta...
Vilken fantastiska läkare!!
De gjorde inte bara sitt jobb...
De gav oss hopp och stöd ,de visade medkänsla och förståelse..
Jag är så tacksam för att just de läkarna fanns där för oss då!
Jag vet inte hur vi ska kunna tacka dom ordentligt.
Allt förändrade våra liv så.
Nu sover en liten 9 1/2 månaders urgullig son i sin fina säng. Och i morgonbitti kommer han vakna med ett leende och sträcka sina små händer efter mamma.
Så söt så hjärtat nästan stannar.
Jag är lycklig!
Jag har tänkt på min tid på sjukhuset ibland...
Den gjorde min ödmjuk mot livet...
Vi vet inte hur bra vi har det, alla borde få prova på hur det kan vara att INTE kunna allt man brukar göra....
Det förändrar ens tanke och gör en lycklig över livet.
Saker man tog förgivet blir fyllda av tacksamhet.
Saker jag blev lycklig av när jag kom hem från sjukhuset:
Vinden mot min kind
Solen i mina ögon
Att koka en kopp kaffe
Diska!
Att få kramas
Vika tvätt
Hänga tvätt ute!! det var en höjdare...
Och sova nära tätt min älskade
och det största underverket av allt...min son!
TAck !!!
