Som en dimma över nutiden...

Man vaknar och stiger upp..vissa dagar går det med världens fart
andra dagar så är allt som i en dimma...
Jag kan liksom bara se bakåt och inte framåt...som om dimman ligger där i vägen för min väg.
Försöker se förbi och på sidan om men inget hjälper..
Någon enstaka gång glimtar något fram där framme och det ser ljust ut!
Är det för att jag hoppas så på ljuset och att allt ska gå bra..
Har man under ett år gått igenom två graviditeter som slutade alldeles för tidigt och i stor sorg...så är det lite svårt att se en annan väg.
Men det är just det..jag måste hitta en annan väg. Vill aldrig gå orons väg igen!
Måste våga tro, måste våga hoppas och måste våga vara lycklig om nån mer vill bosätta mig i min mage!
Just nu är jag mitt i dimman...
men jag har en stark förhoppning om att den lättar snart