torsdag, april 12, 2007

livet från en säng

tänk dig att inte gå ur sängen på 8 veckor....
tänk dig att inte sätta ner foten på golvet på 8 veckor...drygt...
tänk dig att göra detta utan att vara sjuk..
du skulle alltså kunna göra det...men du vill inte..
har befunnit mig i samma rum...eller två olika rum i 8 veckor...snart
men jag har mina skäl!
väldigt goda skäl!
jag väntar på att det lilla "grynet" som växer varje dag ska "bli mätt"
som mina syskonbarn skulle sagt
varje dag varje timme är så värdefull
jag bara väntar....kämpar med tritessen och ledan...
jobbar med att våga tänka framåt, för hitills har jag tagit en timme i taget
kämpar med längtan efter min kära sambo som inte alltid kan vara här...
jag måste kämpa själv...
tänk vad tacksamt man ser på livet när man inte kan göra allt vi tar för givet....
sitta,stå,gå,gå på toa,se ut genom fönstret ordentligt,handla mjölk på ica.....
jag vet att allt det här är värt det....så jag försöker att inte lida så mycket...
det känns lättare när min älskling ringer och sjunger -godmorgon godmorgon i telefon
eller när mina nära kära slår en pling
när min lilla "kyckling"och min lilla "groda"=systerdotter 3,5 år och 5,5 år ringer och säger -jag snaknar dig!
när mitt lilla gryn sparkar i magen....


från en sjukhus säng på Uppsala sjukhus

7 Comments:

Anonymous Anna Asp anna.asp@home.se said...

hejhej
du hade skrivit till mig på FL, va ju tvungen att in å kika på din blogg.. det du skrev nu senast. Ja vad ska jag säga? Känner igen mig så fullkomligt i dig. Allt detta vi tar som självklart, ja som att handla mjölk, köra bil, vika tvätt och inte minst sova brevid den man älskar.
Mina 6 veckor jag låg inne, de var en resa jag aldrig kommer att glömma. Den stärkte mig, men den bröt även ned mig. Men nu har jag till uppgift att bygga upp allt igen, vilket jag nu hoppas kunna göra med min man och mina kommande barn. Mina barn vars liv jag kanske räddade, då jag låg där i dessa 6 veckor. För det va ju faktiskt så, det man varje dag hörde man aldrig någonsin mer ville höra. Det är för dina barns skull.
Jag hoppas och önskar att mitt lilla avtryck kan ge dig lite ljus i mörkret, trots att jag vet hur jobbigt det är när någon säger. Jag vet hur det är.. Den dagen man har legat där i en sjukhussäng, inte sjuk, utan för någon man aldrig har träffat men ändå älskar överallt annat redan, den man skulle offra sitt liv för. Men vilket MÅNGA gånger för mig va väldigt svårt att greppa runt, flr hur det än är så är det denna lilla underbara varelse som för stunden har tagit ens liv ifrån en.. hur ska man kunna älska? det va en fråga som ibland dök upp.. men erkänn, skrik ut om så i hela världen hur du känner, även det mest "förbjudna". Va arg, ledsen och oförskämd då du vill, du har rätt till det, och jag kan lova dig, det känns bättre.
Kram ifrån Anna som nu är gravid i v 34+1 med tvillingpojkar.

9:57 em  
Blogger Aplysia said...

Det var så underbart härligt att få träffa dig!! Längtar till nästa gång....du kämpar på så otroligt!! Vi älskar dig!!!!!

2:20 em  
Blogger Katharina said...

*Kram*

11:47 em  
Blogger Mellan med mellis said...

tack för dina ord anna!
och kram mina vänner.

6:53 em  
Blogger Mellan med mellis said...

anna!
hittar inte dig på fl? söker vart e du?

7:14 em  
Blogger Lyckliga Grodan said...

oj...
hur går det??

11:08 fm  
Blogger finnjonna said...

Vilken underbar belöning du fått! Såg på fl din lille sötnos. Jag låg två veckor förra året, det var oändligt jobbigt, men så slutade det ju inte bra heller. Hur länge blev det för dig totalt i sängläge?
Stora och många kramar på dig!

/jonna (englabella)

11:43 fm  

Skicka en kommentar

<< Home